plötsligt händer det...

Det har blivit en liten ändring i livet nu. I måndags fick jag ett samtal om att jag har fått en plats på skolan som jag har sökt. Det blev lite av en chock. När jag i början av augusti fick reda på att jag hade fått en reservplats, och jag var allmänt jävligt sur på skolan, var min tanke i princip att det var kört. Jag skulle jobba på kyrkogården fram till november och sen gå hemma för att söka lyckan till nästa termin igen.
Jag fick tills idag på mig att bestämma mig om jag ville ha platsen. Innerst inne var det ett självklart val. Inga skuggor alls, det är min plats. Men tvekan fanns ändå där. Tänkte mycket på jobbet. Att det skulle bli så tråkigt att lämna allt. Nu när det var som roligast med rätt person/personer att jobba med. Det var verkligen kul att åka till jobbet varje morgon.
Det kändes väldigt vemodigt att säga hejdå till alla. Jag vet att jag kommer träffa alla igen. Kändes lite som att man skulle lämna landet, eller "flytta till månen" :). Antagligen för att allt kom så plötsligt. Men det blev en liten avtackning med fika och present bestående av massor godis. Det kändes som man hade gjort ett litet avtryck iallafall. Att man var uppskattad på jobbet. Blev nästan lite sorgligt ett tag.

Men hade jag inte tackat ja så skulle det vara svårt att förklara för mig själv varför jag gjorde så när jag blir arbetslös i november. Nu har jag två år säkrade studier. Om jag inte vantrivs vill säga.
Nu sitter jag och lyssnar på en mix-cd och funderar....
Imorgon klockan 08.30 ska jag vara på skolan för första gången. Spännande.